emma

emma är mellanbarnet i min första "kull".
hon är född -96 och var som liten en äkta troll-unge..
nästan exakt på dagen då hon blev 2 förändrades hon totalr.
från att ha varit bara gullig å snäll kom hon in i värsta trotsen. å då menar jag värsta, fråga vem som helst som träffade henne då.
hon var oftast arg, skrek och aldrig var hon nöjd med något nästan. hon blev sur för ingenting.
hon kunde riva sönder sina egna teckningar i ilska för att sen bli ledsen över det hon gjort och då blev hon ännu argare.
minst ett tusental gånger fick hon tillbringa långa stunder på sitt rum. enda sättet att lugna ner henne var att stänga in henne där.
hon kom ut säkert hundra gånger å gallskrek, men eftersom jag ungefär e lika envis som henne så bar jag tillbaks henne dit.
så höll det på i några år, sen vändes ilskan mot ett fruktansvärt kontrollbehov.
jag kunde inte gå en meter utan att hon var hack i häl.
talade jag i telefon så stod hon exakt hela tiden och frågade vem det var och vad den sa typ..
hon kunde inte gå någonstans själv. hon var rädd för mörker och att gå ute själv, och fullgubbar och mördare.

så höll det på tills hon blev ungefär 11 år.
då vände hon totalt. plötsligt gick hon hem själv från skolan, gick på träning, fick massa kompisar. det hade hon ju innan oxå men på ett annat sätt, eftersom hon oftast inte vågade gå nånstans.

nu är hon världens snällaste unge. hon är 14 år idag och har blivit den vackraste och bästa och duktigaste ungen en mamma kan få. hon är ansvarstagande och kärleksfull mot alla. hon är en bra kompis och hennes skratt är så hjärtligt så det smittar av sej till andra.
tiden går så himla fort, men jag skulle aldrig vilja vrida tillbaks klockan:) trots år av bråk så antar jag att hade det varit annorlunda då så hade det inte varit samma underbara emma idag..
älskar dej gumman alltid<3