Sov gott allrakäraste

Igår den 3 november 2012 lämnade du oss.
Efter nästan fem månaders kamp somnade du in.
Jag saknar dej så, det har jag gjort hela tiden, men klarat av det för jag tänkt att vi tar igen allt sen när du blir frisk... Men nu blev du ju inte det.
Din kropp orkade inte kämpa mer. Som du kämpat... I 149 dagar.
Jag är så glad att vi fick vara med dej sista tiden, att vi fick tala om hur mycket vi älskar dej, att vi fick känna hur mycket du älskar oss oxå.
Jag älskar dej så mycket. Mitt hjärta är så tomt så tomt just nu, jag har gått omkring här sen igår när jag kom hem... bara gått och funderat. Allt är så overkligt, ofattbart, onödigt och ledsamt.
varför du? varför nu? 
Du var så omtyckt av ALLA! folk skriver, tänder ljus, ringer och tänker på dej. Alla minns dej som en god människa, du var det. Den snällaste av alla.
Jag har svårt att skriva bra saker, för just nu känner jag bara sorg och vrede. men jag vet att det går över, en dag kommer jag kunna minnas alla goda stunder vi haft, just nu tänker jag bara på alla goda stunder vi aldrig kommer att få:(
Jag saknar dej så. Hoppas du träffat alla dom du saknat, hoppas du har det bra, hoppas du fått frid.

Älskade syster Sov gott, vi möts igen en annan dag...